Föräldragrupper

Sömn

Som förälder är det bra att veta hur man kan hjälpa sitt barn lägga grunden för bra sömnvanor, att veta hur och vilka sömnproblem man kan hantera själv och vad man bör söka hjälp för.

De flesta barn har under någon period problem med sin sömn.

Bra sömn hjälper till att hålla kropp och psyke i trim. Forskning tyder till och med på att bra sömn bidrar till att minska risken för att barn utvecklar övervikt, får koncentrationssvårigheter och inlärningsproblem.

Nyfödda barn

Nyfödda, fullgångna barn sover i genomsnitt 16-19 timmar per dygn. De första månaderna är dygnsrytmen oregelbunden, hunger och mättnad bestämmer om barnet sover eller är vaket. Vid några månaders ålder har barnets inre biologiska klocka kommit igång så att barnet sover mer under natten då det är mörkt och är vaket mer under dagen då det är ljust. Detta är en dygnsrytm som de flesta människor behåller resten av livet.

Redan när barnet är mycket litet är det bra att börja ha en nattningsrutin som hjälper barnet att varva ner på kvällen. Man dämpar ljuset i sovrummet och har en lugn regelbunden rutin som gör barnet redo för natten. Under dagarna är man på motsvarande sätt tillsammans med sitt barn och stimulerar det när det är vaket och piggt. Det gäller dock att minnas att riktigt små barns dygnsrytm styrs av grundläggande inre biologiska faktorer som man varken kan eller ska påverka.

I Sverige låter många föräldrar barn som vaknar nattetid samsova med dem. Från sjukvårdens sida avråder man från samsovning med spädbarn eftersom det finns viss risk för att barnet kommer i kläm eller blir för varmt. Samsovning med något äldre barn är något som brukar upphöra spontant när barnet kommer upp i fem- sexårsåldern. Föräldrar som känner att både de själva och barnet stör varandra om de samsover kan dock gärna vänja barnet vid att för det mesta sova i egen säng, redan från början.

Små barn

När barnet blir äldre behåller man sedan regelbundna och lugna rutiner kring sömnen, men anpassar dem förstås allteftersom barnet utvecklas. Med mycket små barn kanske man sjunger en vaggsång då de ska sova, och med äldre barn kanske man läser en saga. De flesta barn vill då de blir äldre bestämma själva över tidpunkt för sömn och lek. Ibland ställer detta till med rejäla trotsproblem. Som förälder är det då viktigt att vara tålmodig och uthållig. Man bör fråga sig om tiden för läggdags är lämplig, att försöka få ett piggt barn att somna är svårt. Om barnet fortfarande behöver sova under dagen så kan man eventuellt justera tiden för tuppluren något, allt för att barnet ska vara lagom sömnigt vid läggdags. Generellt bör man undvika att försöka tvinga ett piggt barn att ligga sömnlös länge i sin säng. Barnet riskerar i så fall att förknippa sängen och insomningen med obehag.

Andra åtgärder för att hjälpa barn att komma till ro för kvällen är att skapa regelbundna vanor och tider kring sänggåendet som ser ungefär likadana ut varje kväll. Även principer som bygger på positiv förstärkning – d v s att uppmuntra barnet när barnet samarbetar med föräldern så att sömnen fungerar bra – har visat sig hjälpsamma.

En treåring sover cirka 12 timmar per dygn, ofta cirka 11 timmar på natten och cirka 1 timme under dagen. De flesta femåringar har slutat sova på dagen och får sin sömn enbart nattetid. Upp till cirka 7 års ålder är många barn morgonpigga - även om de fått vara uppe sent på kvällen. En god, men kanske lite tråkig regel är att undvika sen tid för sängdags när barnen är små. Trots sen insomning vaknar många tidigt, och har då fått för lite sömn. Möjligtvis kan också sena vanor när barnet är litet bidra till att det senare utvecklar dygnsrytmsförskjutning med sen insomning och svår morgontrötthet.

Det är vanligt med korta uppvaknanden under natten. De flesta barn i åldern 3-12 år somnar om fort, men längre uppvaknanden är inte heller ovanliga och blir ibland stressande för både barn och föräldrar.

Tonåringar

Många tonåringar har svårt att komma i säng i tid, vilket gör det svårare att komma upp på morgonen. Detta kan i sin tur göra det svårare för tonåringen att etablera en fungerande rutin kring skolan och skolarbetet. Samtidigt är det naturligt att barn som närmar sig puberteten somnar senare, och vaknar senare på morgonen. En del barn behöver föräldrarnas stöd och ramar för att upprätthålla tider som gör att sömnrytmen inte spårar ur i samband med helgen. Det kan ju vara mycket svårt att somna klockan 21 eller 22 på söndag kväll om man har sovit till framåt lunchtid på söndagen. De flesta som behöver sova nio timmars nattsömn behöver 15 timmars vakenhet – per dygn.

Om sen sänggång ställer till med problem gäller det att hålla regelbunden tid för uppvaknande, även under helger. Som förälder är det viktigt att sätta klara och tydliga gränser för till exempel datorspelande. Ibland, och om problemen är stora, behöver man också samråda med skolhälsovård eller BUP.

Sömnstörningar

Hos barn, likaväl som hos vuxna förekommer sömnrelaterade andningsstörningar. Hos barn är det ofta stora halsmandlar som lägger sig i vägen för luftströmmen då barnet ligger ner och sover. Man ska alltid söka hjälp hos sjukvården om man misstänker detta problem. Man bör även konsultera sjukvården om barnet av oklar orsak är sömnigt om dagarna. Även om det inte tillhör vanligheterna så förekommer sjukdomstillstånd som ger onormal sömnighet, och som ska diagnostiseras och behandlas.

Barn som är i åldern 3 till 12 år kan även ha sömnstörningar som kallas parasomnier. Vanliga parasomnier är sömngång, nattskräck och mardrömmar. Sömngång och nattskräck kommer ofta i början av natten när barnet har särskilt djup sömn. Vid dessa tillstånd vaknar inte barnet helt och hållet (och man behöver inte väcka barnet), men är uppe och gör mer eller mindre komplicerade handlingar som de inte minns dagen efter. En del barn med dessa sömnstörningar behöver sova lite extra under natten, eller ta en tupplur på dagen eftersom sömngång och nattskräck lättare utlöses vid sömnbrist, liksom för övrigt också vid feber. Man bör också se över säkerheten i sovrummet, så att barnet till exempel inte ramlar och slår sig. Om man känner någon osäkerhet kring barnets sömnstörning kan man ringa sjukvårdsupplysningen, tala med barnavårdscentralen eller med skolläkare.

När det gäller mardrömmar så har dessa annan karaktär än nattskräck och sömngång. Mindre barn som har en mardröm vaknar, söker sig till sin förälder och vill – och behöver – få tröst och sedan hjälp att somna om i lugn och ro. Gärna med försäkran om att det hela bara var en dröm. Att ha mardrömmar ibland är förstås mycket vanligt och helt normalt. Om barnet däremot mycket ofta plågas av mardrömmar bör man försöka ta reda på bakgrunden. Man kan till exempel konsultera en psykolog vid barnavårdscentral, BUP eller en skolpsykolog.

Barns sömnvanor och sömnstörningar påverkas också av ärftlighet. Det är vanligt att till exempel sömngång, nattskräck och sängvätning går i släkten, och bidrar också till om man blir en uttalad morgon- eller kvällsmänniska.

Rädslor

Ett vanligt problem bland barn är att de är rädda för att somna. Även då är regelbundna behagliga kvälls- och sömnrutiner av värde. Man ska förstås också försöka ta reda på vad som skrämmer barnet. Är det mörkret så är en svag nattlampa ofta bra. Då man söker efter orsaken till rädsla i samband med sömnen är det viktigt att försöka ha en klok och balanserad inställning. Barn som är utsatta för verklig stress ska ha hjälp med detta och barn som lider av generell ängslighet kan behöva psykologisk hjälp. Men ofta är det frågan om vanliga ålderstypiska rädslor, till exempel för spöken eller tjuvar, och bör tonas ner. Man bör lugnt och tydligt försäkra barnet om att man finns där som förälder, även nattetid då barnet sover. Dock är det viktigt att inte vänja barnet vid att få den här typen av försäkringar upprepade gånger, det räcker med en eller ett par gånger.

När bör jag söka hjälp?

Man kan avslutningsvis säga att - även om de flesta sömnproblem som barn har är övergående och godartade - så är det aldrig fel att rådfråga någon om man känner sig osäker beträffande sitt barns sömn. Ibland går det bra att få råd från vänner eller anhöriga som själva har barn, och ibland bör man konsultera sjukvårdsupplysning, sjuksköterska, psykolog eller läkare.

Hans Smedje
Med dr, barnpsykiater
BUP