Föräldragrupper

Flickor och pojkar

Många föräldrar ser med förundran på sina barns könstypiska lekar och undrar, hur blev det så? Svaret på den frågan kan variera och betoning kan läggas på allt från hjärnhalvor och kromosomer till uppfostran och inlärning. Att förstå kön som något vi gör snarare än en fast egenskap är en användbar utgångspunkt för föräldrar och andra som möter barn.

Kön är något vi gör
De flesta människor tycks tänka på kön som något som har med biologin att göra – kropp, hormoner, kromosomer etc. Och som kropp förefaller vi vara tämligen oföränderliga och förekomma i två ganska tydliga upplagor. Till detta har vi på svenska uttrycket genus som betyder kulturellt, socialt och historiskt uttryck för kön. Det är just uttrycket som är det väsentliga. Det handlar helt enkelt om vilka socialt accepterade och individuellt bekräftande sätt att var kvinna och man på som förekommer vid en given historiskt tidpunkt och i ett visst kulturellt sammanhang. För 50 år sedan gjordes manlighet till exempel via total ekonomisk försörjning av familjen, tofflorna framställda vid hemkomst samt ett eller annat kort besök i barnkammaren på lördagsförmiddagen. En sådan manlighet förekommer inte idag och den man som försökte sig på den skulle bli utan bekräftelse och uppfattad som tämligen underlig.

Så hur hänger då kön och genus ihop?
Evolutionen går långsamt och vår biologi är ganska oförändrad över årtusendena. Det som varierar är hur vi tolkar och värderar det som vi uppfattar som biologi, och hur vi stärker och uppmuntrar det som vi uppfattar som ”naturligt”. Något som många tycker känns ”naturligt”, helt enkelt därför att vi ofta ser det, är att flickor leker relationslekar medan pojkar leder gänglekar.

Tänk då på den forskning som visar att såväl föräldrar som förskolepersonal har en tendens att tala i vi-form till flickor och i du-form till pojkar redan från början. ”Nu ska vi byta blöja”, kanske det låter till den lilla flickan medan pojken får höra att ”nu ska du få en ren blöja”. Från forskningen vet vi också att vi vuxna oftare sätter oss ner när vi pratar med flickor medan vi oftare står upp och pratar ovanifrån till pojkar. Signalerna till flickan är alltså att du och jag ingår i en relation , ett vi, medan pojken får lära sig att han är en separat och självständig individ redan från början.

Med dessa exempel vill jag visa att kön och genus hänger ihop. Våra föreställningar om kön styr hur vi tolkar biologin och leder oss in på att vissa beteenden är ”naturliga” för vissa kön men inte för andra. Detta innebär att vi faktiskt gör kön i våra dagliga handlingar. Såväl vuxna som barn hittar de sätt att bete sig, klä sig, tycka, välja och vara som är mest bekräftande. Helt enkelt därför att för de flesta människor är detta med att bekräftas som flicka eller pojke, kvinna eller man så oerhört viktigt.

Får jag som flicka höra att jag är fin i prinsessklänning kommer jag att koppla samman känslan av att vara fin och bekräftad med prinsessklänningen. Och så kommer lusten att hitta andra sätt att vara, gå, prata och tycka på som stämmer överens med prinsesstilen att öka. Och eftersom jag i alla möjliga sammanhang ser att prinsessor alltid är flickor och ofta i böckerna är ganska underdåniga och i behov av pojkriddare, så kommer jag också att koppla hela prinsesskonceptet till att vara flicka och kanske också lite svag och behövande. Det handlar om en komplicerad process som bygger på bekräftelse och där det lilla barnet med hjälp av omvärldens mer eller mindre dolda meddelanden, lär sig att göra kön rätt. Och rätt i det här fallet handlar om maximal bekräftelse.

Ska vi och kan vi göra något?
Om vi önskar våra barn en så flexibel och mångfasetterad framtid som möjligt är svaret ja. Det finns mycket som tyder på att människor som har tillgång till olika uttryck av sin personlighet, som känner sig bekväma i olika slags sammanhang och som kan uttrycka olika slags känslor, mår bra och har lättare att möta vuxenvärldens utmaningar. Utgångspunkten för föräldrar som vill stötta sina barn i detta är då att lägga till och erbjuda mer och nytt. Aldrig att ta bort eller kritisera.

Vill din dotter leka med Barbie och din son med Batman så låt dem göra det. Men hjälp barnen med att till exempel hitta på nya roller för dockorna. Batman kan hämta på dagis och då måste han ju köra försiktigt hem med Batmanbilen eftersom det finns barn däri. Kanske kan Barbie bli hemlig spion som hittar gömda diamanter i djungeln? Hitta på nya varianter av sagorna där prinsessan till exempel räddar prinsen. Barn opponerar sig ofta mot vuxnas jämställdhetsivrande och menar att så kan det väl inte vara. En utmärkt öppning för att prata om varför det och vem som bestämt det. Var lite vaksam på dina uttryck och kommer du till exempel på dig själv med att prata i termer av fint och gulligt när du bekräftar flickors klädsel och tufft och coolt när du bekräftar pojkars – pröva att byta.  Om du märker att du, likt många andra föräldrar, tillrättavisar din son när han gnäller över att han inte orkar gå eller det är för kallt, och din dotter för hon inte plockat undan eller lyssnar – ändra förhållningssätt. Tona ner ”duktighetspratet” eftersom detta lätt leder framförallt små flickor rakt in i duktighetsfällan, och prata istället i termer av ”vad roligt att du har…” eller hur gjorde du när du…?” . Och tänk framförallt på att barn aldrig gör som vi vuxna säger, utan som vi gör!

Ett genusmedvetet föräldraskap är inte en politisk manifestation utan ett utmärkt sätt att stödja små människor i det som är barndomens grundläggande utmaning – att förstå och hantera verkligheten.

 

Ylva Elvin-Nowak

Fil dr i psykologi, utvecklingskonsult och författare

 

Vill du läsa mer?

Ylva Elvin-Nowak & Heléne Thomsson: Att göra kön. Om vårt våldsamma behov av att vara kvinnor och män. Albert Bonniers förlag, 2003. Boken består av ett antal kapitel tar upp könsgörandet utifrån olika perspektiv. Flera kapitel handlar om barn och föräldraskap.

Kristina Henkel och Marie Tomicic; Ge ditt barn 100 möjligheter. Istället för 2. Olika Förlag 2009. Boken ger mängder med handgripliga exempel på hur man som förälder eller förskolepersonal kan göra för att bemöta barn jämställt.